Att besikta livet

Idag var det playdate hos Fanny. Det blev marianne kex och en hel del prat (som vanligt) och det är riktigt skönt att få prata "normalt språk" efter att ha varit hela dagen hemma med Alex. Saga och Alex var på gott humör och lekte tillsammans fint på golvet. När jag kom hem så somna vi av misstag på soffan. Lillgrabben tog tydligen nattsömn och jag fick börja ta itu med morgondagens mat, siskonkorvsoppa. Jäkligt gott. 

Medan jag stod i köket och lagade mat så började alla tusen funderingar igen snurra i huvudet. Allt från hur korvar tillverkas till hur om mitt syskon sku gifta sig med Tuomas kusin så skulle deras barn och våra barn vara både kusiner och småkusiner. Ganska jännä! Men en sak fortsatte jag fundera över och det var att nu har jag ju faktiskt program för resten av livet. Jag har skaffat ett barn och det kommer ju (förhoppningsvis) komma fler! Nu menar jag ju dock inte att de som inte har barn inte skulle ha program för livet.

Vad jag menar är att nu kommer flera år vara fyllda med bl.a. kaos, skratt och kärlek. Det är ju inte lätt att bilda familj samt uppfostra barn, och dessutom ska vi ju hinna gifta oss om ett år. Så ska jag ju också studera färdigt, så ska det även planeras var vi ska bosätta oss i framtiden. Det händer liksom massor nu under de närmaste åren och det är ju kanske lite skrämmande? Men givetvis spännande! Det känns att nu har man sagt tack och hej till det förra livet och istället välkomna ett nytt, mer spännande liv. Ett liv med helt andra utmaningar än det förra. Tidigare tänkte jag och Tuomas nog mer på oss själva och gjorde det som kändes rätt för stunden, men nu får vi alltid planera för hela familjen. 

Jag måste nog säga att det känns tryggt att ha det så här. Det känns att nu har jag hittat min väg i livet och att nu ska jag bara se till att hållas på vägen. Jag ska liksom försöka hålla mig undan från punktering och diken, men definitivt ha besiktning ett antal gånger. Besikta livet liksom, det låter bra.

<3