När Alex skulle ut

Alex beräknade födelsedatum var måndagen 14.12.2015. Jag har ingen aning vad som startade min förlossning, men tisdagen 15.12 blev jag superarg över att min skatteprocent av mammapengen skulle vara så hög vilket ledde till att jag var hela dagen på väldigt surt humör. Tuomas var frustrerad över mitt humör och jag har under dagens lopp gnällt åt min mamma över hur jag bara ruttnar här hemma. Inget var alltså bra. Dessutom var jag sur över att jag fått vänta sedan april på 14.12 och på något sätt hade jag föreställt mig att senast då kommer Alex ut, så man blir väldigt frustrerad när han inte dyker upp när han skall!! 

Under hela graviditeten önskade jag att Alex inte föds 16.12 eftersom det är min systers pojkes födelsedag och jag ville att kusinerna skulle ha egna födelsedagar. Jag hade inga som helst tecken på att han skulle ut förrän onsdagsmorgonen 16.12 klockan 04:30 då jag vaknade till sammandraningar som kändes med ett tryck i nedre delen av magen. De fortsatte att komma med sju minuters mellanrum. Jag väckte Tuomas och sedan laddade jag ner en "värk app" på telefonen som hjälpte mig att hålla koll på tiden mellan sammandragningarna och hur långa de var. (Jag rekommenderar verkligen den här sjukt bra appen!) Klockan 06:00 meddelade jag min mamma om situationen och då först blev jag själv nervös när jag fattade att jag snart skulle bli mamma!!

Vid 8:00 tiden hade mina sammandragningar inte lättat så jag ringde till ÅUCS och de sade att vi skulle komma dit eftersom jag inte känt några rörelser i magen. På ÅUCS fick jag sitta en timme med band runt magen som mätte sammandragningar och Alex hjärtljud. Ungefär klockan 10:00 granskade läkaren mig och jag var bara 1,5 cm öppen. Eftersom mina sammandragningar inte lättade så ville barnmorskan att vi skulle gå ut och promenera för att försöka få igång förlossningen. Vi gick till Subway för att äta morgonmål och efter det gick vi till ett café. När vi sedan skulle gå tillbaka till sjukhuset så blev värkarna väldigt sjuka och jag kunde inte gå många meter innan det igen kom en sammandragning.

När klockan var omkring 12:00 hade jag inte öppnats något mer och jag fick värktabletter mot värken. De hjälpte ingenting utan istället blev jag bara trött. Eftersom ingenting gick framåt på sjukhuset så bestämde vi oss för att åka hem när klockan var 15:00 då barnmorskan sagt att det kan bra ta en vecka ännu innan han vill ut och att smärtorna kommer nog bli värre. Det var faktiskt inte trevligt att höra och jag föreställde mig hur jag i en vecka kommer ha så här ont... 

När vi kom hem försökte jag vila och det gick bra tills klockan blev 18:30 och jag började få helt otroligt sjuka sammandragningar. Eftersom de sagt på ÅUCS att vi skall åka tillbaka när jag har så ont att jag inte kan vara hemma längre, så försökte jag faktiskt vara hemma så länge jag kunde. Sammandragningarna kom med ungefär sju minuters mellanrum och det var helt hemskt att kunna se på klockan och fatta att om en minut så börjar den där en minut långa pinan. Varje gång värken började så måste jag klämma i något för att klara mig igenom smärtan. Alltså den där värken var något av det värsta en kvinna kan utsättas för. Till sist gick jag i en varm dusch vilket hjälpte för stunden, men efter det kunde jag inte längre vara hemma.

Klockan 21:30 kom vi till ÅUCS och där fick jag igen vänta länge medan de mätte mina sammandragningar. Jag stod och lutade mot Tuomas på grund av smärtan och jag blev så jätte irriterad av att barnmorskan med jämna mellanrun kom och påminde mig om att jag skulle andas under sammandragningarna. Hon riktigt stod där och visade för mig hur man skall andas så jag kände mig riktigt dum för stunden. Klart jag fattade att man måste andas, men då det känns som om någon gräver med en kniv i nedre magen och nedre ryggen så är det ganska svårt att fokusera på andningen!! Som tur var jag 4 cm öppen och de tog mig till förlossningsavdelningen. 

På förlossningsavdelningen var det lugnt och stilla tills min barnmorska kom in och presentera sig. Det var en man. För stunden tänkte jag att det inte ät någon skillnad om det är en kvinna eller en man som ska hjälpa mig, så länge jag bara får smärtstillande och bebisen ut! Jag fick min epidural vid 23:30 och efter det kände jag bara ett litet tryck i magen vid varje sammandragning. Så skönt. Jag kunde t.o.m. ta en selfie, haha. Vid det här skedet kunde jag le igen tills barnmorskan kom in och undrade vad det här är för en förlossning då jag bara ler hela tiden. Trots att hans kommentar fick mitt huvud att koka av ilska så kunde jag låta bli att säga något dumt åt honom. Om han bara fattat vad jag gått igenom...

Barnmorskan var inte alls vänlig och fortsatte bara slänga en massa konstiga kommentarer. Vi trivdes inte alls med Tuomas, men som tur fick jag lite vilat till ungefär 03:00 då jag fick min andra epidural. Fostervattnet hade gått och jag var bara 6 cm öppen. Epiduralen hjälpte igen och vid 05:30 började värkarna komma tillbaka. 06:00 var jag bara 7 cm öppen och då beslöt vi oss för att promenera en stund med Tuomas. Det var en rolig men smärtsam promenad då mina sammandragningar var hemska och vi kunde inte sluta skratta åt mitt utseende. Jag såg ut som en grottmänniska, haha.

Klockan 07:00 tog vår barnmorskas skift slut (tack och lov) och istället kom en barnmorskestuderande och hennes handledare in i rummet. Jag hade så fruktansvärt sjuka sammandragningar att jag inte skulle ha orkat med en extra person i rummet. Men så tänkte jag istället på att jag ju själv är studerande och jag vet ju att man inte lär sig om man inte får göra något på praktiken, så jag behöll henne i rummet. Klockan 08:30 var jag 8 cm öppen och fick min tredje epidural. Samtidigt fick jag oxytocin som skulle ge mig tätare sammandragningar.

Mellan 08:30 och 09:40 har jag varit helt durrig i huvudet. Jag var så otroligt trött och epiduralen gjorde mig så snurrig i bollen. Mina sammandragningar kom med tre minuters mellanrum och mellan varje sammandragning har jag drömt så underliga saker. När klockan var 09:40 kände jag hur Alex skulle ut, det var ett underligt tryck. Äntligen fick jag börja krysta.

Hela krytsningsskedet tog 43 minuter och jag skulle inte ha klarat det utan Tuomas vid min sida. Alltså han visste hur trött jag var och trots att jag flera gånger sa att jag ger upp så fick han mig att fortsätta. Jag kände allting och det gjorde fruktansvärt ont. Jag hade mina ögon slutna under hela skedet och jag sade flera gånger att jag vill hem för jag tänker inte föda någon bebis. Men mitt i allt föddes en liten pojke klockan 10:23 som vägde 3630g och var 51cm. Det var helt underligt och jag trodde först det igen var en av mina drömmar mellan sammandragningarna. Men efter någon minut så förstod jag att det var verklighet och jag sade direkt åt Tuomas att jag aldrig igen kommer gå igenom det här.

Vårt första familjefoto

Jag har ingen aning varifrån mina krafter kom under det mycket tunga krystningsskedet. Men jag är super stolt över mig själv, både för att jag orkade och för att jag inte svor eller skrek åt barnmorskorna. Amningen funkade också direkt när jag fick Alex i famnen och där låg han nästan två timmar och åt. Härliga lilla bebis!

 

Personalen på bäddavdelningen var ljuvlig. De gjorde sitt allt för att man skulle må bra där och jag berättade för dem hur viktigt det är för mig att få amningen att fungera. Amningshjälp fick jag minsann och det kändes mycket bra. De hade många goda råd!

När jag idag tänker på min förlossning så kan jag konstatera att jag nog kommer göra om det. Belöningen är underbar och jag skall ha åtminstone tre barn till! 








Jag är mycket tacksam över allt stöd jag fått under förlossningen. Tuomas var med mig hela tiden och han gjorde allt han kunde. Det var skönt att ha någon att marra åt under förlossningen. Mina syskon och mina föräldrar var också hela tiden där för mig via telefon. Det lättade på min nervositet att få sms:a med dem under hela förlossningen och de var ett väldigt bra stöd. De skickade styrka i mängder åt mig! Dessutom kom min mamma och min syster Susanna med sin flicka Amanda redan första dagen och hälsade på oss. Såååå mycket kärlek!!!

Dagen vi skulle hem

Härliga lilla Alex!

<3